En extra personal på skolan

De letar efter en extra person till klassen för att trygga hennes tillvaro. 

Det hoppas jag sker snabbt nu. 

Jag  får känslan av att vara jobbiga mamman men som jag sagt innan,

jag är den enda som kommer försvara och stå upp för henne. 

Jag erkänner.

Jag har inte gjort det ofta för jag är så ifrågasättande... men jag ber att hon ska bli bra. Jag erkänner. 

Att jag ska våga låta henne leva friare. 

Jag ber att jag ska våga be om bättring för det tar emot att erkänna mig rädd. 

Svårt att vara hjälplös. 

Det är svårt och surealistiskt att be. 

Men ibland återstår bara det. 

Jag ber för alla som hjälper henne. 

För mig själv att orka. 

Snälla be med mig för Elsa. 

Verklighet

Elsa berättade igår...

- En klasskamrat sa att denne önskade att jag dött av mjölk och att hon ska kasta mjölk på mig. 

Att allt är mitt fel att vi inte kan gå till badhuset som belöning i klassen... 

Hon sa att hon skulle kasta badvatten på mig också. (Elsa tål inte klor) 

Att jag är en idiot. 

Jag ville bara ha min boll tillbaka.

Elsa är vit i ansiktet och ögonen lätt röda. Hon skakar för att hålla tillbaka gråten. 

Jag blir väldigt upprörd.

Det värker i bröstet av ilska. En lejonmamma. 

Läraren som också fick höra detta lovar att prata med berörd klasskamrat.

På morgonen får jag veta att det gjorts en incident rapport om det här hotet mot Elsa. 

En armlängd

I varje butik finns giftet. Bomben ofta inom armlängs avstånd. 

Den detonerar när fliken rivs av eller korken vrids. Plasten klipps upp eller locket tas av.

Den finns i blå, gul, grön och röda paket. 

I runda paket i små och stora. I papperspaket, pulver, hård substans, vispad. 

I magen bultar rädslan som blir ilska och utbrott. 

Vi smyger förbi mejeriet, ostdisken, ostbågarna, pulversopporna, bakelserna...

Det finns inga varningstrianglar och ingen säkerhet.

Vi är en armlängd från detonering. 

Längesen jag skrev...

Jag försöker att inte gråta. Försöker se det vackra istället och då gråterjag för det istället. 

Hur ska jag kunna hela mig själv är den ständiga frågan.

I ensamhet går jag i skogen och rör trädstammar med olika ytor. 

lyfter blicken och ser på löven och vinden som griper tag i dom. 

Det är det enda som hjälper.

Lukta på mossan och barren.

Fötterna i kallt regn. 

Vi trampar på samma ställe. Det blir en allt djupare grop.

Trots bra blodprov reagerar hon på mjölk. 

Läkarna förstår inte varför. 

Tills dess hon inte har reaktioner kommer hon inte få desensibilisering.

Vi får bara hoppas. 

Vi tar små steg då och då. Vi vågar oss ut på lite äventyr.

Det gäller att vara lugn...

Kvar på sjukhuset. Mer kortison. 

Svullnaden går upp och ner. Undrar om vårtmedlet sitter djupt in i vårtan och orsakar allergin? eller om det är viruset i sig själv som stör immunförsvaret? Är det vallmofrön eller vad är det? 

Det gäller att vara lugn men kroppen stänger av sig självt på mig. 

Att lägga hennes liv och hälsa i andras händer är fruktansvärt. 

Det gör ont i varje kroppsdel. 

Konstant fäkta/fly. 

Att vara högkänslig som jag är i gen bra kombination med ett svårt sjukt barn...