Det känns märkligt att inte ha något att skriva om. Som om allt bara lagts i en burk och någon skruvat på locket.
Men när jag berättar om mitt dåliga minne och chocken jag fick i november då kommer minnena tillbaka. Skakningarna.
Fortfarande syns de blå sirenerna.
Sen öppnas burken och all allergi ramlar ner där.
Hon leker ute tills hon blir rosig och svettig.
Elsa med den ömtåliga burken.
Vi har fångat rädslan och döden i den.
Det mörka och smärtsamma.
Vill slänga burken över bord, men i någonting måste allt stoppas. Som med kärnkraftsavfallen.
Vi gräver ner den. Hoppas att ingen gräver dit ner..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar