Korthuset

l(Man) bygger kort efter kort för att få ett fint korthus.

Jag har läst att man ska bygga på stabil grund, men vi har jordskred. 

56:e Xolair sprutan.

Tar dom 56:e sprutorna nu.

Kollar provsvar. Spelar fia och fyller i formulärer. 

Titta

Titta på hur vacker världen är.

Utan kontraster är helheten förstörd.

Allt behöver kontraster. 

Tavlor, text, himmel och natt. 

Utan ovänner lär vi oss ingenting. 

Utan motgångar lär vi oss inte värdet. 

Sova.....

Sova. Vila utan någon media eller fb. 

Idag gör halsen ont. 

Xolair i eftermiddag och då får hon R-ice som belöning för 2 sprutor. 

Det är vår lilla rutin.

Den 13:e är det extra tid till läkaren pga sjukhusvistelse i veckan. 

Bilder

Om man inte tål medicin mot depression

måste (man) göra saker som man egentligen inte orkar. Laga mat, tvätta, diska.

Gå promenad och hjälpa med läxor. Titta upp och inte ner. Fixa i rabatten. Ta in fina  blommor. 

Fast jag inget hellre vill än att lägga mig ner och somna. Länge. 

Nu är det mest mörka inlägg.

Det känns precis som betong. 

Höfter, leder och hals värker.

vad händer om jag dör, med Elsa?

det spelar ingen roll hur det går med annat, bara hon inte dör. Bara jag inte dör ifrån henne.

Jag skriver och skriver och tänker att detta ska ge lindring och det gör det. Lite.

Så nu kommer är det mest mörka inlägg. 

För att sätta ord på känslor som för mig ofta blir för komplicerade.

Asfalt

Upp och ut i naturen efter mötet. 

Färger ska ju läka och de läker mig.

Nu är det ju strax oktober.

Min favorit månad. 

Idag är hon i skolan igen. Första dagen efter sjukhuset och alla mediciner. 

Jag får brev om alternativa metoder. 

Men jag har varit igenom det. Med o utan Elsa. Tro mig. Tack iallafall. Vi måste hitta vår egen väg. 

Det enda jag tror hjälper är landsbygden, Men vi har inte möjlighet att flytta.

Det är vårt mål dock.

Kropp o själ. Min mamma åt ingenting nästan som barn så mormor tog ut henne till landet och då åt hon. 

Vi är väl samma skrot o korn. 

Min astma mildras på landet, hur det nu fungerar. Det sägs att pollenallergi i stan är värre läste jag i någon tidning. 

Pollenen kommer inte ner i marken? pga asfalt?

Någons önskan, en annans lidande

Så här ska väl inte en mamma göra.

Jag borde tänkt efter mer.

Jag har ju själv svår astma. Astma kan ärvas. Speciellt när också pappan har det. 

Hur kunde jag bara få för mig att bli gravid?

Egoism. Att skaffa barn för sin egen skull. Barn finns till för sin egen skull inte för oss föräldrar.

Vad är livet om?

Andra får tycka vad dom vill.

Jag grips av en vansinnig rädsla att någon ska dö runt mig.

De som betyder något.

Som en svart slöja sänker sig.

Skal som själen kan lämna. 

Eko.

Jag letar efter rösten som talar sanning. 

Jag söker den på en bänk i kyrkan.

I ett rum med en vis präst från Årsta Kyrka.

Andra får säga vad dom vill.

När blev kärleken en fiende? 

Det är kärleken som gör ondast. 

Jag ber om svar.

Andra får tycka vad dom vill.

Jag tittar ut genom de stora fönstren.

Mina andetag hörs och studsar över väggarna. 

Allt går så långsamt. 

Inga mediciner har hjälpt. Jag tar mig igenom igen. 

Det enda är musik, litteratur, skogen med näsan i mossa och tystnaden i kyrkan.

Måste ge mig själv chansen att läka på det sätt som fungerar. 

Minns Båten som sjönk.

Tillbaka till depression.

Det känns övermäktigt i tunnelbanan.

Jag läste nyss om Ms Estonia.

Minns nyheten jag vaknade upp till. 

Ett sjunkande skepp. Apatiska människor och människor som försökte. Som fastnade i linor och kom upp och ner i livbåtar. 

Modet som krävs för att inte sänkas. 

För att stå på däck och hoppa mot det mörka havet och hoppas att ljusskenet från ett fartyg ska skymta. 

Det krävs mod att våga tro. 

Det kan behövas att någon viskar i ens öra att vi klarar det här.

Att våga hålla om någon och säga att döden lockar mer. 

Våga blotta sig.

Att se hur vacker himlen blir just då och hur den färgas rosa.

Jag läser om och om igen.

Välj alltid livet hur mörkt det än är. 

Även om vågorna slår dig hårt.

Depressionen är det mörka havet.

Försök. Men döm inte de som inte orkar.

Minns Ms Estonia.

Väger bly inuti

Det vore skönt att säga att allt är bra.

Men jag har vaknat 4 grr inatt av smärtor i bröstet. 

Alvedon. Djupandning.

Bröstkorgen väger bly. 

Jobba nu. Har hand om en fest. Kan inte vara hemma. 

In the ocean.

We ourselves feel that what we are doing is just a drop in the ocean But if the drop was not in the ocean, I think the ocean would be less because of the missing drop.

Moder Theresa

Ingen annan får laga hennes mat.

Skolans kock kommer inte vara på skolan på måndag.

Vi har en överenskommelse att ingen annan får laga maten till Elsa. 

Så det blir medhavd lunch.

Uppvärmd i egen micro på skolan.

Hon får iallafall välja själv vad hon ska äta. 

Bild från 2012

Life isn't about waiting for the storm to pass. It's about learning to dance in the rain.

Hon gick äntligen på toa igår. Hoppas det lämnar kroppen nu. Hon är för liten för alla biverkningar och reaktioner. Lilla kroppen skakar. 

Landskapsdjur, hav och sjöar.

Söver mig med mediciner när hon är hos sin pappa. 

Annars vaknar jag bara varje timme och då är jag klarvaken.

Men jag tar halv dos så jag ska kunna vakna ifall att. 

Jag längtar bort härifrån. Jag längtar till landet. Jag önskar jag hade ork att måla eller läsa mer.

I ett försök att distrahera tankarna har jag nästan lärt mig var alla länder och städer finns. Alla stater. 

Landskapsdjur. Hav och sjöar. Flaggor. 

Detta har jag lärt mig av en psykolog, att jag måste lägga känslor på hyllan ibland.

Mager.

På morgonen idag. Hon är mager och revbenen syns tydligt. 

Men när allergenen finns kvar i kroppen så mår hon illa. Hon måste tömma magen för att det ska mildras men av allergener kan man få både diaree och förstoppning.

Det är så simpla saker som är avgörande ibland, så som att dörrar inte fungerar eller snurrdörrar går för långsamt. 

Vad ska folk tro tänker jag för nån minut ibland när de ser hur mager hon är med spruckna läppar efter svullnad. 

Men det går inte att leva i andras åsikter. 

Det är så jag tvingas in i nuet. 

Nuet jag länge letat efter. 

Hatar

Två gånger till centrum. Två gånger.

Vi gick förbi parfym avdelningen och i luften fanns os från pizzaost.

Flera inhalationer Bricanyl. Seretid. Aerius. 

Promenera hem för att få luft. 

Jag försöker samla ihop allt vi bär men det blir aldrig tillräckligt lätt.

Inte så lätt så jag orkar bära det och Elsa i nödfall. Jag gör planer för vad jag kan lämna. I tystnad. 

Hon tog ett kort på mig idag. På sängkanten. En väldigt orolig mamma sa hon och klappa mig på huvudet.

Hon sa, det är ingen fara. 

Jag hatar parfym. Hatar hårsprayer. Hatar smink och lypsyler. Jag hatar glittriga kläder som sprider glitter i luften. Hatar pizzeriorna och ost och mjölk och smör och fil. Hatar mjukost, mesost, yogurth.

Hatar jordnötter, dragon, koriander. Soja, bönor och linser. Hatar att inte kunna vara med pälsdjur.

Hatar curry. Mandlar och avokado. Tomater och bananer. 

Pollen och choklad. 

Hatar när allt bagatelliseras. 

Jag har visat så mycket förståelse. 

Vet man ens vad man luktar under all parfym?

Hur man ser ut under smink? 

Jag hatar att ha en lång plan innan vi går ut. 

Det är all skit som säljs. 

Le Elsa... så vi får se om du är svullen igen. Jag har världens kämpe till dotter.

En ödmjuk dotter. 

En omtänksam. 

Samlaren.

Hon sparar på nallar från sjukhuset och hon spar på namnarbanden. De hänger lite här och där. 

Hon bearbetar tiden som var. Hon sätter dom på nallar och på mig.

Hon lyssnar varsamt på mina lungor. Hon ordinerar medicin och plåstrar om mig. 

När hon blir stor ska hon bli barnmorska säger hon. 

Jag tror henne. 

Biverkningar av kortison

Ont i magen, ligger på golvet gör hon.

Illamående, vill bada, vill inte bada. Kliar i halsen, i ögat och öronen.

Läpparna svider efter svullnad. 

Kortisonet ger många biverkningar. 

Svullna kinder som är svårt att veta vad det beror på. 

Gråt och halvgråt. 

Bär runt henne som när hon var bebis. 

Vita band runt handleden

Hon upplevde bara mörker de sista 10 åren.

Måste vara hemma. Vem orkar med en gråtande kollega.

Att lägga över oron på andra kan nog bara skada.

När jag säger hon har haft allergi, låter det som något ynkligt och något som vem som helst rycker upp sig från. Det är ju bara lite kli i halsen och ett svullet ögonlock?

Vad hände frågar folk ikring.

Jag kan aldrig tillräckligt förklara.

Ja jag gråter. Ja jag går fram och tillbaka, från rum till rum.

Jag klagar fram min tro på att hon ska vara ok även denna gång och denna.

Jag skriker rätt ut för känslorna får inte plats. 

Vi går på tunn is.

Jag blir tillsagd att lugna mig. 

Att allt kommer bli ok.

Jag måste bli vän med det svarta och flyktiga. Mörkret.

Igår hörde jag en liten berättelse om Moder Theresas liv. Hon upplevde bara mörker och smärta de sista 10 åren av sitt liv. Ändå slutade hon inte tro. 

Två läkare, två stetoskop

Fortfarande svullna läppar. Mer betapred.

Korridorer

Igår kväll fick vi åka tillbaka till akuten igen. Samma läkare som var riktigt bra. Det blev övernattning. Igen. 

Allergier är lite som vågor. Symtomen överraskar ibland. På några sekunder sväller näsan igen eller ögat. Som en hög våg träffar bröstkorgen innan man hunnit doppa sig. Pipet i bröstet är knappt hörbart för att sen svälla igen rejält. Nu träffar vågen en i ansiktet. 

Allergin är ingen vän. Det är det svarta runt hörnet. 

Någon som hälsar på ändå.

Det har varit för många gånger. Hjärtat säger att nu orkar jag inte mer. När glaset en gång är fullt krävs mycket lite för att få det att rinna över igen.

Glömma bort

Lätt att ta förgivet livet. Lätt att glömma bort vad som är viktigast. 

När jag inte vetat om hon klarar av allergichock efter allergi chock blir jag mer o mer ödmjuk för varje gång jag får hålla henne igen.

Here we go again....

Here we go again. 

Men hon är vid gott mod.

barnavd

Obehag

Obehagskänslan kommer om natten.

Det är då jag tror allt hemskt ska hända. 

Det är då jag tror att Elsa ska försvinna och kanske aldrig komma tillbaka. 

Jag låser dörrar flera gånger. Känner på handtagen.

Jag ser mig i spegeln för att behålla stabiliteten. Någonting jag tror är verkligt.

Lyssnar på ljuden utifrån.

Inifrån och inifrån mig själv.

Nära. långt ifrån och inuti, bubblar rädslan. 

Jag ber. Det enda som betyder något är att hon finns kvar här. 

Att hon finns här. 

Ibland är jag så stark inbillar jag mig och önskar saker hit och dit. 

Jag ber att hon ska skyddas.

På möten kan jag knappt hålla tårarna tillbaka när jag ska berätta hur det var i ambulansen.