Skadorna som inte riktigt läker

Sommaren är här känns det som. Grillukt och måsar som skriker. 

Jag är på min vakt, men livet vi levt känns långt bort nu. 

Det kliar på henne och hon har eksem, men jag smörjer och är inte beredd för det värsta längre. 

Depressionen är kvar. Gjorde ett försök att avstå medicinen men det fungerar inte än. Jag reagerar på ambulanser direkt. Måste sitta ner. 

Hur är det att förlora ett barn?

När jag måste behandlas för traumatiska upplevelser?

Jag tänker på Elsas vän som har haft en svår sjukdom och hur de kämpar sig igenom. Balanserande på en lina. 

Ovetande.

Här sitter jag med min gamla rädsla som inte lämnar mig.

Skador som inte riktigt läker av sig självt. 

Det räcker att pilla på sårskorpan så sipprar blodet fram. 

U.S route 50. Know as America's most lonely road.