I rummet bredvid kan ett barn knappt andas. Försöker gråta men det är väldigt ynkligt.
Bredvid mig andas Elsa åtminstone ganska lugnt. Det är lätt att tro att man är ensam i sin ensamhet. Att ingen förstår.
Man ligger rum mot rum, ensam.
Det är mycket som gör ont på sjukhus.
Många minnen kommer till liv.
De är klara, utan suddig känsla.
Jag vill helst fly.
Ut till skogen och spegelblank sjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar