Skeppet lämnar hamnen utan att släppa av mig.
Skeppet går sönder och vi flyter omkring på en planka, jag och Elsa. Jag håller henne varm, men hon blöter ner sig då och då.
Även om jag är rädd vet jag att vi klarar det här, jag ringer sjöräddningen medan havet gapar mörkt under oss.
Vi tittar upp mot stjärnorna.
Så drömde jag inatt.
Det påminner mig om någon film, ni vet säkert vilken, men det var över ett år sen jag såg den.
Det var längesen jag kände mig som " mig" .... men nu gör jag det.
Det är 28 år sen jag var " jag"
Elsas traumatiska händelser har tvingat mig tillbaka.
Är inte det märkligt?
Ska jag vara tacksam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar