Känslan av att ha en mask

Hon somnar två på natten. Hon har ångest och är svullen av kortison.

Det kliar. 

Hon säger att det kliar varannan minut och hon vill ha mer bricanyl. 

Jag försöker förklara med den lilla information jag har, att allt blir bra. 

Snart.

Hon svettas. Vi håller handen. En klibbig liten hand som skakar av medicin och oro. Hoppas på att det inte syns i nattlampans ljus att jag gråter.   

Nu på morgonen ringde jag sjukhuset och vi fick en tid kl 14 för spirometri och läkarbesök. Till en ny läkare men iallafall på samma avdelning. 

Hon vill ingenting. Ligger mest i sängen. Kollar ipad. 

Jag vill gå en promenad men hon vill inte, orkar inte. 

Kinderna är stora och magen också. 

Idag avslutar vi kortisonkuren. Utslagen är borta iallafall. 

Kortison är en livsviktigt medicin men biverkningarna så brutala ibland. I slutet av en kur kan jag få som en känsla att jag har en mask på mig... jag tar kurer ibland mot astma.