Lukten av dimma och barndom

Det är en märklig känsla att så ofta tänka på döden. 

Inatt gick jag genom det daggiga gräset och kände lukten av dimman.

Tystnad. 

Gick till sjukhuset för att jag hade ett tryck över bröstet. Ibland är det så kraftigt att jag nästan svimmar av. 

Tietze syndrom kallar dom det.

Försöker förklara stressen för läkaren som faktiskt lyssnade. Mina närmaste orkar inte med min smärta. Den kan pågå i dagar och när det är som värst kommer barndomsminnen om kolukt och daggigt gräs. Detta fantastiska värmlands landskap som var vackert trots övergreppen i bakgrunden. 

Gråter som ett barn hela vägen till sjukhuset. 

Dö inte ifrån mig. 

Jag skäms då tanken passerar. 

Vem släppte in döden?

Jag vill vara en stark mamma. 

Jag beundrar er starka mammor där ute.