Vardagen

kroppen sjunker ihop. 

Vad är denna dags krig? 

Kriget måste bli vänlighet och förståelse. Jo jag vet det. 

Jag börjar ofta med det. Att förklara och förklara. Men ofta är det starkt motstånd. En slags ide om att vi överdriver. En sköterska och en doktor måste slå in spiken. Och den svider och irriterar. 

En traumatisk händelse skapar ångest. Flertalet händelser gör ännu ondare och mörknar ännu snabbare. 

Lägg er kränkthet någon annanstans

Kränktheten som växer när jag inte låter Elsa äta borta. 

kränktheten som växer till elakhet. 

Om Elsa inte äter maten hos kompisen får hon heller inte komma in och leka, då hon ätit förut och det har gått bra. 

Jag vill inte ha era problem får jag höra.

Vad är problemet med att inte äta?

Men ett misstag och vi svävar igen, i oroligheten, ovisshet. 

Nej. Jag litar inte på många. 

Någon bulle eller kaka, men inte stora festmåltider. 

Det handlar inte om personens kränkthet. 

Det handlar om otaliga besök på sjukhus. 

Allergier ser olika ut. Om man är expert på sitt barn betyder inte att man vet en annans förlopp.

kränktheten har gått över i " lyssna inte på mamma"

Lägg er kränkthet någon annanstans. 

Ett par meter

Känslan när någon beskriver vår situation med respekt och empati är oslagbar.

Vi hade ett möte om mjölk i klassrummet. 

Det blir inget mer sådant.

Hon har nu fått sin avlösare också och de har varit på toys r us.

Jag har vågat släppa henne ett par meter innan skolbyggnaden. Liten blir större.

Jag hoppas du vet att jag älskar dig. 

Ta mig tillbaka

Jag tror jag har funnit mig i det här livet.

Hon frågade mig imorse om hon kommer få åka till USA någon gång. Vi kan bara hoppas. 

Jag skriver inte så mycket längre utan har hamnat i ett slags vakum. När jag vidrör känslorna slår de ut i full blom så det är med tveksamhet numer. 

Hon har fått en " avlösare" och jag hoppas hon kan känna lite frihet nu. 

Träden slår ut i ljusa färger. Gräset.

Längtar tillbaka som i denna sång...

Ta mig tillbaks, tillbaks till vår skog. Det var vi som skrev historierna där....

http://youtu.be/_p1D63vj0ss

Att något är svårt är ingen ursäkt

Läser ibland Eriks sthåls blogg. 

Det är bara att googla på hans namn. Han lider av en ovanlig blodsjukdom Wiskott–Aldrichs syndrom. 

Han skriver såhär:

Men vet ni vad? Idag sprang jag en kilometer på ett löpband trots att kroppen är ruskigt sliten och det var svårt att ta sig ur sängen. Hade du frågat mig för tio år sedan om det skulle vara möjligt hade jag tvivlat. Att något är svårt, är inte ursäkt för att låta bli att försöka, oavsett det är sjukdom eller om det är att ta steget i karriären som skrämmer dig. Det kommer vara tufft, det är inte enkelt och många gånger kommer både du själv och andra tvivla på om du gör rätt. Utveckling och galenskap ligger förvånansvärt nära varandra ibland.

Saker som kommer gratis, är sällan värda lika mycket som saker du jobbat hårt för att lyckas genomföra.

Utmana dig själv vare sig du är chef, anställd, sjuk, frisk, idrottare eller knypplingsexpert.

---

Så att något är svårt är inte en ursäkt  för att låta bli att försöka.

Det ena avlöser det andra

Avlösarservice godkänd. 8 tim/mån. 

Igår kom hon hem svullen om läppar och i munnen. Hon berättar att de ätit glass i klassrummet. Igen.

De kommer hävda att hennes svullnad är något annat. 

Jag orkar inte mer. Nu blir det rektorn och mer i tyg och påminnelser. 

Förra veckan kom hon hem för 14 :e dagen i rad och berättar att klasskompisar sagt:

fet läpp

fett mycket hår på armarna du har

Du tror du är cool

Du tror du är fin

Du sjunger fult

tjock kind

Då berättade jag för rektorn och det gick bra. Än så länge.

Hon pratade med dem alla inblandade. 

Men tydligen sägs fula saker i klassen hela tiden.

En ide vore att prata om allas lika värde?

Överstressad.

Allt som ska göras. Alla argumentationer. Försvar.

Rädslan och sen kommer natten när allt är tyst och känslorna går att höra.

Minuter av glädje är värda timmar av rädsla.

Vi planerade besöket till leklandet i detalj med våtservetter var tredje minut och inga händer i munnen.

Hon var jätte lycklig och sprang runt som en virvelvind. Kramades och tjoade. 

Hon ville snurra i en slags karusellsnurra som jag puttade igång.

Lite för mycket... Sen blev hon väldigt illamående och låg i mitt knä med huvudet i 10 minuter tills jag insåg att vi måste gå.

Läpparna kliade.

Vi tog oss iallafall ut. Gick långsamt hem med en påse i handen, ifall att. 

Snön föll igen.

-Mamma, jag mår illa. Var tredje sekund. Aj... läpparna.....

Mer Allergimedicin. 

-Mamma! Illa, jag mår illa.

Det spelar ingen roll vad vi gör så slutar det dåligt, Vi försöker och försöker om igen. Kritik mot än det ena än det andra. Bortförklaringar och allmänt ointresse eller så önskar vi att vi var som "er" andra. Att leklandet var en liten paus och en plats att leka av sig. 

-Det var värt de där minuterna

Säger hon. 

Det känns bra ändå att minuterna av glädje övervinner timmarna efteråt av   ångest. 

Rädslan blir frustration och irritation och panik. 

Det är ingen ide att jag döljer det. 

Det sipprar ut. 

Ingen ide att låtsas. Det syns ändå.