Tuff dotter jag har

Elsa är beredd att ta sprutor. 

Granris och vitsippor

Min mamma frågar om jag är rädd för döden. Jag får veta att hon vill ha granris och vitsippor på begravningen.

Vi hade ett öppet samtal.

Hon beskrev att hon tillslut inte släppte in mig i sitt liv. Att verkligheten blev för plågsam.

Vem bär alla frågor?

Jag kände mig förskjuten och tog avstånd i 10 år från min mamma.

Det glädjer mig att hon berättar så som det var. Det ger mig chans att förstå.

Att min känsla var på riktigt. 

Jag hoppas kunna möta Elsas alla känslor och frågor. Jag hoppas vara mentalt närvarande om vi hamnar där i ambulansen igen.

Att hon aldrig känner sig ensam.

måsarna

En gång ska jag gå över Golden gate bridge med Elsa. 

Måsarna kommer att flyga över oss och skratta sitt skratt. 

Vi ska se dom stora träden. 

Vi ska äta utan att vara rädda. 

Min lilla Elsa och jag. 

När vi går där kanske du är stor vad vet jag. 

Elsas mammas minnen.

Det är märkligt hur minnen väcks till liv igen.

Astma och kronisk bronkit gjorde mig ständigt sällskap som barn. Det blev mindre och mindre med åren eller så ignorerade jag det bara.

Nu är det problem igen, minnena hopar sig. 

Hur länge orkar en människa som sjukvården öst i mediciner hela livet?

Höga doser kortison. Som fått sprutor i låren med kortison var tredje dag i 3 år.

Respirator, penicillinkurer, syrgas... adrenalinsprutor i bröstet. 

Hur länge orkar kroppen undrar jag här från min säng.

Jag är inte verklighetsbaserad i min undran tycker några. 

Men att undra är min rätt.

Astma förvärras av stress. Stress blir värre av astma. Att därpå vara känslig. Högkänslig person, gör det svårt att komma till rätta med.

Så, hur länge orkar kroppen?

Hjärtat?

Ångesten påtaglig då luftrören krampar. Även medicinen kan ge mig kramp. Jag söker svar hos andra

- kommer jag att klara mig? Hur gammal blir jag?

Men det finns inga svar. 

Så kommer ångesten igen som en ångvält. Jag vill inte dö som min mormor. I astma. 

Plötsligt längtar jag ut. Till naturen. 

Sjön. Måsarna. 

Antibiotika

Doxyferm utskrivet för luftrörskatarr och bihåleinflammation. Inflammation i hela näsan. Näsblod. 

Får äntligen hjälp iallafall så jag är glad. Varit sängliggande i så gott som varje dag i 2 veckor förutom när jag jobbat. 

Elsa har ätit lax sushi bitar i sjukhusets restaurang med sin pappa. Det fungerade! Det brukar inte gå att äta ute alls annars, för det är alltid något i maten hon inte tål. 

Jag är lycklig. Lycklig att kunna äta något annat ute än McD.

Kunna beställa sushi och ta med hem! 

Ser fram emot det...

dag efter dag

Ska släpa mig till doktorn imorgon igen. 

Sjukskriven åter igen. Vill jobba.

Feber, ont i huvudet, svårt att andas. Ingen som helst röst kvar. 2 veckor nu.

Det blir mycket tid att tänka när jag ligger i sängen dag efter dag. 

Depressionen efter sista ambulansfärden tycks ha börja släppa. 

Lite upp och ner bara i humöret dock. Känslig, men det är sån jag är. 

Med Elsa går det som väntat med xolair. Hon får fortfarande reaktioner dock. Sist fick hon nässelutslag av ketchup. Det vandrar över kroppen men har inte blivit till något allvarligt ännu. 

Hon är en av de barn som xolair hjälper. Hon är en av de 60%. 

Hur mycket är dock inte klarlagt.

Men det är som sagt en medicinering som för vilken sjukdom som helst. Behandlingen måste fortsätta i åratal på sjukhus. 

Hej hej

Är sjuk fortfarande och orkar inte uppdatera så mycket just nu. 

Men jag skriver så fort jag kvicknat till!

Målning: Lena cronqvist