Min mamma frågar om jag är rädd för döden. Jag får veta att hon vill ha granris och vitsippor på begravningen.
Vi hade ett öppet samtal.
Hon beskrev att hon tillslut inte släppte in mig i sitt liv. Att verkligheten blev för plågsam.
Vem bär alla frågor?
Jag kände mig förskjuten och tog avstånd i 10 år från min mamma.
Det glädjer mig att hon berättar så som det var. Det ger mig chans att förstå.
Att min känsla var på riktigt.
Jag hoppas kunna möta Elsas alla känslor och frågor. Jag hoppas vara mentalt närvarande om vi hamnar där i ambulansen igen.
Att hon aldrig känner sig ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar