Sitter på tunnelbanan tillsammans med den ständiga klumpen i magen.
Sen jag fick min depression och behandling så känns klumpen mest som något luddigt, tungt.
Känner mig ensam här där jag sitter, omringad av människor.
överallt sitter dom. Nära, långt ifrån.
Lämnade Elsa på skolan kl 8.
Kollat mediciner. Ska fixa nya mediciner sen samt ha samtal om vårdbidrag med fk.
Pratat med sjuksköterska om eventuellt nytt möte med skolan.
Rusningstrafiken kväver mig.
Det kväver mig att alltid behöva visa clown ansiktet.
Alla normer kväver mig.
Hur pratar vi om det svåra som ingen vill prata om?
Att hålla om varandra hårt hjälper inte alltid även om jag försöker.
Pulsen dunkar i öronen. Människors ben rör sig i ett myller. Ljuden går in i varann, blir till luddig sorl.
Gömmer ansiktet mot avgaserna.
Hoppas på att depressionen försvinner i dimman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar