Andra får tycka vad dom vill.

Jag grips av en vansinnig rädsla att någon ska dö runt mig.

De som betyder något.

Som en svart slöja sänker sig.

Skal som själen kan lämna. 

Eko.

Jag letar efter rösten som talar sanning. 

Jag söker den på en bänk i kyrkan.

I ett rum med en vis präst från Årsta Kyrka.

Andra får säga vad dom vill.

När blev kärleken en fiende? 

Det är kärleken som gör ondast. 

Jag ber om svar.

Andra får tycka vad dom vill.

Jag tittar ut genom de stora fönstren.

Mina andetag hörs och studsar över väggarna. 

Allt går så långsamt. 

Inga mediciner har hjälpt. Jag tar mig igenom igen. 

Det enda är musik, litteratur, skogen med näsan i mossa och tystnaden i kyrkan.

Måste ge mig själv chansen att läka på det sätt som fungerar.