Måste vara hemma. Vem orkar med en gråtande kollega.
Att lägga över oron på andra kan nog bara skada.
När jag säger hon har haft allergi, låter det som något ynkligt och något som vem som helst rycker upp sig från. Det är ju bara lite kli i halsen och ett svullet ögonlock?
Vad hände frågar folk ikring.
Jag kan aldrig tillräckligt förklara.
Ja jag gråter. Ja jag går fram och tillbaka, från rum till rum.
Jag klagar fram min tro på att hon ska vara ok även denna gång och denna.
Jag skriker rätt ut för känslorna får inte plats.
Vi går på tunn is.
Jag blir tillsagd att lugna mig.
Att allt kommer bli ok.
Jag måste bli vän med det svarta och flyktiga. Mörkret.
Igår hörde jag en liten berättelse om Moder Theresas liv. Hon upplevde bara mörker och smärta de sista 10 åren av sitt liv. Ändå slutade hon inte tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar