Minns Båten som sjönk.

Tillbaka till depression.

Det känns övermäktigt i tunnelbanan.

Jag läste nyss om Ms Estonia.

Minns nyheten jag vaknade upp till. 

Ett sjunkande skepp. Apatiska människor och människor som försökte. Som fastnade i linor och kom upp och ner i livbåtar. 

Modet som krävs för att inte sänkas. 

För att stå på däck och hoppa mot det mörka havet och hoppas att ljusskenet från ett fartyg ska skymta. 

Det krävs mod att våga tro. 

Det kan behövas att någon viskar i ens öra att vi klarar det här.

Att våga hålla om någon och säga att döden lockar mer. 

Våga blotta sig.

Att se hur vacker himlen blir just då och hur den färgas rosa.

Jag läser om och om igen.

Välj alltid livet hur mörkt det än är. 

Även om vågorna slår dig hårt.

Depressionen är det mörka havet.

Försök. Men döm inte de som inte orkar.

Minns Ms Estonia.