Obehag

Obehagskänslan kommer om natten.

Det är då jag tror allt hemskt ska hända. 

Det är då jag tror att Elsa ska försvinna och kanske aldrig komma tillbaka. 

Jag låser dörrar flera gånger. Känner på handtagen.

Jag ser mig i spegeln för att behålla stabiliteten. Någonting jag tror är verkligt.

Lyssnar på ljuden utifrån.

Inifrån och inifrån mig själv.

Nära. långt ifrån och inuti, bubblar rädslan. 

Jag ber. Det enda som betyder något är att hon finns kvar här. 

Att hon finns här. 

Ibland är jag så stark inbillar jag mig och önskar saker hit och dit. 

Jag ber att hon ska skyddas.

På möten kan jag knappt hålla tårarna tillbaka när jag ska berätta hur det var i ambulansen.