tisdag 25 november 2014

Halvvägs ut.

Kan vara viktigt att gråta när man behöver. Att inte alltid vara stark.
Att erkänna att det är kaotiskt inuti och att det är ok att känna så.
Men i rädslan finns ett vakum där inget finns att säga. Knappt att något finns att skriva. Vill inte vara inuti vakumet eller utanför. 
Vita täcken och spypåsar med papper i för att förhindra skvätt.
Blodtrycksmätare. Syremätare. 
Injektioner.
Förklaringar.
Hon åt en bulle strax innan xolair och precis innan sprutan började hon skaka vilket läkaren faktiskt påpekade, men sprutan togs och halvvägs i korridoren började det, i ögonen, näsan, halsen, öronen.
Jag vänjer mig aldrig. Det enda som blir bättre är mitt sinne för hur atackerna utvecklas och rör sig genom kroppen på henne.
Att hon blir vit först, sen röd, sen rödvit och efter adrenalin knallröd för att sen bli kritvit.
Lev nu.
Det är svårt när man är så rädd.



Lunga: Av Elsa

Dropp: Av Elsa



Idag efter adrenalinspruta. 

1 kommentar:

  1. Men lilla hjärtat, att hon behövde bli dålig igen �� Önskar henne en snabb bättring!

    SvaraRadera