plötsligt händer det.
Man möter en människa som tror på en. En människa som inte tar sig själv först alltid.
Mötte en kvinna som visade hänsyn och tvättade av sig allt hästkvalster efter en dag i stallet för att vi skulle kunna vara på samma ställe.
Ställde bort skor. Tvättade håret och kläderna och försäkrade sig om att jag mådde bra. Beskrev vad hon gjorde.
En stor värme spred sig. Hon gjorde min dag och nästa dag och idag känner jag mig mer hoppfull.
Jag slapp mediciner. Slapp be om respekt, slapp känna att jag var ledsen.
De finns tydligen. Jag hade nästan gett upp.
I den här tiden då jag får slåss mot draken skiner den här gesten och människan som en sol i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar