Vad är det som tynger henne?
Hon är ledsen men vet inte varför.
Inte mamma heller, dvs jag.
Det vi vet är att trauman måste bearbetas. Lätt att glömma det när det gäller så små barn. De glömmer väl? Eller?
Såklart de inte gör.
Minnena blir som trasiga bitar som måste läggas ihop innan livet kan levas vidare.
Vi söker hjälp.
Vi hoppas att någon kan svara på alla hennes mycket svåra frågor.
Vi som föräldrar bearbetar ju också trauma efter trauma samtidigt ska vi lotsa henne igenom hennes upplevelse.
Allt jag vill är att slippa bilderna poppa upp.
Jag är skör. Hon är skör.
Skulle inte kuratorn i alla fall kunna få ihop en grupp med barn och föräldrar som gått igenom samma sak eller liknande? Att få veta konkret att man inte är ensam är stärkande och läkande.
SvaraRaderaJa jag tycker det! vi har kontaktat bup nu iallafall. Kanske de har grupper!
SvaraRadera