Livet och döden.

Ibland måste jag se mig i spegeln en extra gång för att veta om jag finns på riktigt. 

Jag pratar med mig själv för att höra min röst och om den hörs på riktigt. 

Det gör den. 

Jag har en åsikt. 

Det pratas så mycket om att barn ska få vara barn och inte veta något om allvaret i livet. 

Elsa vet. Hon tar stort ansvar för sin allergi för att vara 7 år. 

Om jag nekat henne vetskapen om hennes allergiers allvar hade inneburit att när de väl händer och hon mår jätte dåligt att jag då bagatelliserat hennes upplevelse och smärta. Att hon själv bagatelliserar allvaret, Samt att jag måste dölja min egen oro. Jag tror inte det hade hjälpt. 

Att undanhålla skapar spänningar också. 

Så nej gott folk, jag har inte undanhållit. Hon vet. För att vi har valt att berätta det för henne. För att hon ska lära sig att hantera sprutor och symtom vid anafylaxi. 

För att hon ska kunna säga ifrån och ha mod att göra det. 

För att hon ska känna sig tryggare. 

Det är HON som lider när det inträffar. 

Det finns så mycket åsikter. 

Min åsikt är denna. 

Som barn visste jag också att jag själv kunde strykt med, men att jag av ett litet mirakel segrade. 

Ingen undanhöll någonting om allvaret. Det hade varit att förneka upplevelsen. 

Hon måste få sätta ord på det. Inte styras av vuxnas rädsla. Det är viktigt att vi tar emot barnets funderingar. Vi får hjälpa barnet med frågor kring livet och döden trots att vi inte har svar på allt.