Soludden

Funderar en del på hur det känns att vara nära döden, fast jag själv varit det minns jag ingenting. 

Det jag minns är att sjukhusfolket var  beskyddare och att inget skulle hända mig. 

Jag minns att mamma skakade mig och skrek mitt namn och att jag ville svara men inte kunde och undradevarför hon inte litade på doktorn. 

Ena foten i döden. Ena i livet.

Vi är så rädda för döden. Att förlora en kär person och tippa över kanten. 

Jag kan höra klapprandet av deras träskor i sjukhuskorridoren om jag blundar och jag kan höra larmet utanför dörren. 

Hur kommer Elsa att minnas allt?

Hennes frågor är tunga och mörka.

Hur hanterar en känslig mamma det?

Jag vill någonstans där vi kan glömma det mörka en stund. 

Jag vill till stranden i värmland. 

Tystnad. 

Vattnet som ligger spegelblankt.

Soludden. Värmland. En stilla tyst plats.