Minnesbilden. Nästäppan, läpparna som svullnade, ögonen som slöts av svullnad, ett litet pip efter " mamma"
Det blåa skenet. Besökare på sjukhuset som drog efter andan och vände bort ansiktena. Telefonsamtalen jag ringde, sms jag skrev " They are driving with the blue lights on" i ren skräck och så den lilla handen i min, kinder alldeles klibbiga. Röster som sa oj, då hon rullades in i akutrummet. Minnet av hur hon studsade på sängen av alla mediciner.
Om de bara visste. Människor drabbas varje dag. Mammor och pappor och far och morföräldrar och syskon blir förtvivlade. Jag undrade om hennes lilla hjärta skulle orka. Om mitt skulle orka.
Bilden dyker upp dagligen med nästan samma intensitet som gången då det hände. Det ska malas om och om igen. Bearbetas. Behandlas. Förändra mig.
Läggas in i livspusslet. En bit som aldrig passar in. Ständigt naggad i kanten, svullen som av vatten.
Liksom biten har jag blivit opassbar.
Försökt pressa mig in bland andra bitar för att bilda ett förståeligt mönster eller ett landskap.
Ett landskap så som samhället på sätt och vis är.
Lyckas delvis.
Tankarna rusar likt bilar på en motorväg.
Ibland stannar en tanke, som en bil stannar till och ut kliver ofta rädslan med de små svullna pappers pusselbitarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar