Besökt astma och allergi förbundets huvudkontor i Huvudsta.
Träffade trevliga Lena Ericsson som visade mig runt och gav broshyrer.
Skönt att slippa vara annorlunda och få prata en stund.
Det finns inte mycket information att få på sjukhusen när man drabbas. Man skickas hem med en spruta och lite mediciner.
Sen då?
Hela livet raseras ju och man gör allt för att hålla uppe de små detaljerna som fortfarande fungerar.
Vi gjorde tafatta försök att träffa en sjukhuskurator men hon visste inget om livshotande allergier.
Absolut ingenting.
Hennes råd var att vi bara skulle acceptera att livet inte blev som vi ville.
Vi vill inte ge upp hoppet.
Om vi ger upp hoppet, vem ska då hoppas? hur ska då förändring ske?
Jag vill inte vara passiv.
Det måste ju finnas andra vägar?
Forskningen går ju framåt hela tiden.
Vi vågar hoppas lite mer nu.
Fortfarande klåda då och då och röda märken men ingen adrenalinspruta än.
När hon blir äldre önskar jag att vi kan åka på allergiläger till fjällen och åka skidor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar