Ingen ro

Det har varit svårt att pussla rätt tankarna i många år nu men de börjar falla på plats.

Jag oroas över hennes behandling med Xolair ändå, fast jag fått så många historier som pekar på att detta är en bra medicin. Hon får övervakning med blodprover och lungtest varje vecka. Sprutor ca var tredje dag. Jag kan när som helst ringa sköterskan och läkaren med frågor. 

Ändå känner jag mig så maktlös. 

Maktlös, maktlös.

Som gången hon fick astma. Jag ville inte se men jag var tvungen. Hon satt på pottan på det brun melerade badrumsgolvet och man kunde se hur hon kämpade att andas och min mamma sa...

- åk in med henne. Hon har astma. 

Min mamma vet. 

Jag hade hoppats. Hoppats att hon skulle slippa det. 

När läkaren på akuten konstaterade astma och hon fick andas ventoline då grät jag. Det droppade på sköterskan hand. Fullt med tårar blötte  Elsas lockiga hår, rann ner för hennes öra. 

Natten då hon skulle sova hemma igen  låg vi vakna. Hon var 1,5 år då. 

Än idag går jag upp mitt i natten och tittar till henne. Jag får ingen ro annars och så snuddar jag min kind mot hennes. Försöker minnas ögonblicken.