När jag var liten och rädd hade jag en fantasiman. Hans namn är Abraham. Jag ropade på honom. Långt bort över fälten kunde jag föreställa mig hans långa ben. Längst ben av alla människor. Han böjde sig ner och plockade upp mig, sen reste han mig över alla stora leriga fält. Över alla värmländska granskogar och små sjöar och motorvägar.
Hans långa kliv. Hans stora fötter var ljudlösa.
Det är många gånger jag bett till Abraham som vuxen, men bara när ingen hör har det hänt att jag viskat hans namn. och mycket riktigt. Hans långa ljudlösa ben kommer gående. Jag har inte berättat om Abraham för Elsa och ingen annan heller. Jag vet inte varför.
Men när vi är där. Bland blinkande ljus och slangar och saker som gör ont. Är fantasin den allra mjukaste tanken. Det allra närmaste.
Nästa gång tar jag med Elsa. Över träden och bilarna. Alla glittrande ljus och vi ska sitta där och titta genom Abrahams fingrar. Som i en liten saga.
Hans långa kliv. Hans stora fötter var ljudlösa.
Det är många gånger jag bett till Abraham som vuxen, men bara när ingen hör har det hänt att jag viskat hans namn. och mycket riktigt. Hans långa ljudlösa ben kommer gående. Jag har inte berättat om Abraham för Elsa och ingen annan heller. Jag vet inte varför.
Men när vi är där. Bland blinkande ljus och slangar och saker som gör ont. Är fantasin den allra mjukaste tanken. Det allra närmaste.
Nästa gång tar jag med Elsa. Över träden och bilarna. Alla glittrande ljus och vi ska sitta där och titta genom Abrahams fingrar. Som i en liten saga.
Fint
SvaraRadera