fredag 31 januari 2014

Ketchup och tomat. Blir galen

Jaha. Så var det tomat i skolmaten. 
För att hon kan äta ketchup då och då.
Tomat och ketchup. Folk får inte ihop varför hon klarar ketchup och inte tomat, för ketchup är ju tomat. 
Men så är det. 
Jag har sagt NEJ till det. Nej nej nej. 
Hon reagerar på tomat, tomatkross, tomatpure men inte så ofta ketchup. 
Vi valde att utesluta tomat i skolmatsalen och låta henne äta ketchup på korv mellis på fredagar, som ges av personalen. 
Nu upptäckte personalen tomat i maten. Bitar av tomat.
Enligt kocken var det tomatsås av ketchup.
Blir så arg. Måste knappast sägas. 
Ifrågasätt inte mer. Jag har nog med oro. Jag hittar inte på. 
Vi jobbar att lägga vårt pussel. 
Nu är det nog!
Nej!

Förakt mot svaghet

Öppnar ögonen.
Ny dag.
Varje dag ska levas. Vi ska vara utåtriktade. Vi ska klara mycket stress och aldrig bryta ihop. Vi ska klara så mycket som möjligt.
Tjäna massor av pengar. 
Att vara svag är ingen fördel i vårt samhälle. Att bryta ihop och undra vad vi gör här i detta helvete, vi själva skapar för varann. 
Gråt helst inte inför ditt barn. 
Dölj de stora frågorna.
Varför är vi här?
Men jag gråter ibland. Jag döljer inte frågorna. 
På natten är de som störst, frågorna. 
När stjärnorna syns på himlen. Det är då jag förstår storheten. 
Så många gånger jag läst att i mörkret, det är då vi ser stjärnorna.
Jag är känslig. 
Jag gråter ofta och undrar varför över livets frågor. Jag har ofta oro över pengar. Jag undrar var mina drömmar blir av. Alla intryck når botten av mig och det tar dagar att sortera. 
Var inte så känslig får jag ofta höra. 
Jag föddes till denna känslighet och jag tänker bära Elsa längst hennes resa. 
En dag ska vi komma dit vi vill. 
Så ska också alla andra mammor och pappor och deras barn göra. 
De mammor som skriver till mig. 
En mamma drömmer om att kunna ge sitt allergiska barn hallon. 
Tack för era fina mail. 
Ni hjälper mig att orka. 
På natten när allt känns mörkt. Tänk då på stjärnorna. 

onsdag 29 januari 2014

Sju år sen sist.

Nu är 8:e dosen tagen... om jag inte räknat fel. 
Hennes anafylaktiska chocker förväntas bli lite mildare om de skulle komma. Detta pga Xolair. 
Vi försöker pusta ut. 
Har en helt ledig dag idag. Tränat och lyssnat på lugnande musik. 
Försökt bara vara. Det var 7 år sen sist jag lyckades känna som idag. 
Sjunka ner i soffan. 

tisdag 28 januari 2014

.....

Snart kommer natten som Bo Kasper sjunger. 
Grenar utanför kastar skuggor in i sovrummet som skulle kunna vara lätt att att förväxla med spöken. 
Speciellt när vinden viner längst husväggarna. Ängsligt. 
Jorden känns rätt läskig och kraftfull och även fantastisk. 
Det är fantastisk att få vara en del av det här. 
Mörker och ljus och alla gråa zoner. 

De glömmer väl? Eller?

Vad är det som tynger henne?
Hon är ledsen men vet inte varför.
Inte mamma heller, dvs jag.
Det vi vet är att trauman måste bearbetas. Lätt att glömma det när det gäller så små barn. De glömmer väl? Eller?
Såklart de inte gör. 
Minnena blir som trasiga bitar som måste läggas ihop innan livet kan levas vidare. 
Vi söker hjälp. 
Vi hoppas att någon kan svara på alla hennes mycket svåra frågor. 
Vi som föräldrar bearbetar ju också trauma efter trauma samtidigt ska vi lotsa henne igenom hennes upplevelse. 
Allt jag vill är att slippa bilderna poppa upp. 
Jag är skör. Hon är skör. 

Vi fortsätter hoppas.

Besökt astma och allergi förbundets huvudkontor i Huvudsta. 
Träffade trevliga Lena Ericsson som visade mig runt och gav broshyrer.
Skönt att slippa vara annorlunda och få prata en stund. 
Det finns inte mycket information att få på sjukhusen när man drabbas. Man skickas hem med en spruta och lite mediciner.
Sen då?
Hela livet raseras ju och man gör allt för att hålla uppe de små detaljerna som fortfarande fungerar. 
Vi gjorde tafatta försök att träffa en sjukhuskurator men hon visste inget om livshotande allergier. 
Absolut ingenting.
Hennes råd var att vi bara skulle acceptera att livet inte blev som vi ville. 
Vi vill inte ge upp hoppet. 
Om vi ger upp hoppet, vem ska då hoppas? hur ska då förändring ske? 
Jag vill inte vara passiv. 
Det måste ju finnas andra vägar? 
Forskningen går ju framåt hela tiden. 
Vi vågar hoppas lite mer nu. 
Fortfarande klåda då och då och röda märken men ingen adrenalinspruta än. 
När hon blir äldre önskar jag att vi kan åka på allergiläger till fjällen och åka skidor!

lördag 25 januari 2014

Soludden

Funderar en del på hur det känns att vara nära döden, fast jag själv varit det minns jag ingenting. 
Det jag minns är att sjukhusfolket var  beskyddare och att inget skulle hända mig. 
Jag minns att mamma skakade mig och skrek mitt namn och att jag ville svara men inte kunde och undradevarför hon inte litade på doktorn. 
Ena foten i döden. Ena i livet.
Vi är så rädda för döden. Att förlora en kär person och tippa över kanten. 
Jag kan höra klapprandet av deras träskor i sjukhuskorridoren om jag blundar och jag kan höra larmet utanför dörren. 
Hur kommer Elsa att minnas allt?
Hennes frågor är tunga och mörka.
Hur hanterar en känslig mamma det?
Jag vill någonstans där vi kan glömma det mörka en stund. 
Jag vill till stranden i värmland. 
Tystnad. 
Vattnet som ligger spegelblankt.
Soludden. Värmland. En stilla tyst plats. 

Oron måste dämpas.

Vi måste flytta dit där allergiskolor finns. 
Vallentuna har det.
Oron måste dämpas. 
Jag kan tycka att oron borde minska då man tillslut blir van situationen. 
Men det är ju absolut inte så. 
Först måste pengar sparas innan något kan ske. 
Vaknar ofta med ett ryck. Måste kolla om hon andas mitt i natten. 
Tända lampan och se om hon andas normalt utan andningsproblem. 
Jag åldras i takt med oron. Svarta ringar under ögonen. 
Kommer det alltid att vara såhär att jag måste förklara och förklara. Varje dag möter jag någon som inte vet skillnaden på komjölksproteinallergi och laktosintollerans. 
Det är förvånande varje gång. 
Det borde stå på laktosfri mjölk att denna produkt innehåller mjölkprotein eller något. 
Eller bara... förväxla inte mjölkproteinallergi med laktosintollerans... 
Den här uppfattningen måste ändras. 

onsdag 22 januari 2014

Livet och döden.

Ibland måste jag se mig i spegeln en extra gång för att veta om jag finns på riktigt. 
Jag pratar med mig själv för att höra min röst och om den hörs på riktigt. 
Det gör den. 
Jag har en åsikt. 
Det pratas så mycket om att barn ska få vara barn och inte veta något om allvaret i livet. 
Elsa vet. Hon tar stort ansvar för sin allergi för att vara 7 år. 
Om jag nekat henne vetskapen om hennes allergiers allvar hade inneburit att när de väl händer och hon mår jätte dåligt att jag då bagatelliserat hennes upplevelse och smärta. Att hon själv bagatelliserar allvaret, Samt att jag måste dölja min egen oro. Jag tror inte det hade hjälpt. 
Att undanhålla skapar spänningar också. 
Så nej gott folk, jag har inte undanhållit. Hon vet. För att vi har valt att berätta det för henne. För att hon ska lära sig att hantera sprutor och symtom vid anafylaxi. 
För att hon ska kunna säga ifrån och ha mod att göra det. 
För att hon ska känna sig tryggare. 
Det är HON som lider när det inträffar. 
Det finns så mycket åsikter. 
Min åsikt är denna. 
Som barn visste jag också att jag själv kunde strykt med, men att jag av ett litet mirakel segrade. 
Ingen undanhöll någonting om allvaret. Det hade varit att förneka upplevelsen. 
Hon måste få sätta ord på det. Inte styras av vuxnas rädsla. Det är viktigt att vi tar emot barnets funderingar. Vi får hjälpa barnet med frågor kring livet och döden trots att vi inte har svar på allt.

Jag ger mig aldrig, aldrig, aldrig...aldrig.

Klump i magen. Jobbig förälder?
Möte med skolan med allergisjuksköterska och personal. Förväntade mig skolsjuksköterska, rektor och rätt skolbespisnings kvinna, men det blev någon miss och det kom någon ersättare från bespisningen... rektorn valde att ta hand om barnen och låta andra vara med, men de droppade ju av.
Jag undrar. Om det var ert barn, hade ni då droppat av? 
Hade ni inte blivit upprörda över att inte bli respekterade?
Jag vet att det finns massor av barn. 
Så klart.
Men ett möte är ju ett möte som planerats. Förlorad arbetstid. 
Planeringen med telefonsamtal. 
Att information går in är viktigt. 
Det krävs att hon får extra uppsikt. 
Man kan tycka att då särbehandlar man henne. Men att inte ge henne denna uppsikt är att särbehandla. 
Jag tror att man vet. 
Bemötandet är dock viktigt. Det visar på att det tas på allvar. Som mitt första inlägg här då jag skrev.
"Ingen annan kommer att slåss för henne"
Vi slåss fortfarande för henne. Jag ger mig aldrig. 
Skulle ni inte gjort samma för ert barn?

måndag 20 januari 2014

På glänt

Ligger vaken. Funderar. Drömmer. 
Hon ligger bredvid mig i sängen. 
Tusen frågor som jag ibland inte hittar svar på.
Hundra god natt, sov så gott. 
Efter det... mamma? 
- jaa....
- Ibland tycker jag inte om dig. 
- det är ok
- men mest älskar jag dig.
- ok.
sådant funderar hon mycket på. 
Att man kan älska OCH hata. 
Man kan vara allergisk OCH klara sig bra. 
Att saker inte är svart vitt. 
Att livet har fler sidor än ambulansfärder, skola och hemmet. 
Nya dörrar står lite, lite på glänt. 
Det är som med allt nytt, lite läskigt att kika in. 
Så rädd att förlora det igen. 
Hon ligger under sitt täcke med rosigt tyg. 
Jag undrar var hon är i drömmen. 

söndag 19 januari 2014

Rosa delfiner

Nya önskelistor om framtida äventyr....känns bättre att höra än att hon vill träffa sjukhusclownen. 
Nya listan är om vad hon vill se..."när" vi åker till USA. När mirakel skett. 
Delfiner helst albino rosa. 
elefanter
geparder
tigrar
giraffer
Hotell med clowner i Las Vegas. 
:)
Blir dyrt för mamsi. 

lördag 18 januari 2014

Nervvrak.

Hemma efter kompisbesök som gick bra men med mycket koll och lite astma som krävde medicin. 
Vi lyckades stanna 2,5 timme! 
Helt slut av oro. Nervvrak. Men det är dock en skillnad! jag är så glad! som jag sagt innan brukar vi klara ca1 tim hos vänner. Dock har vännen väldigt välstädat! Blir imponerad varje gång.
Men nu är vi hemma! Hon ringer runt till kompisar från sin telefon. 
Det känns skönt att höra henne fnissa. 
Svårt att tro att det går åt rätt håll... kan det vara så? Rätt håll för oss är att kunna gå ut överhuvudtaget. Att kunna gå till skolan 1 dag utan klåda eller illamående eller astma. Att få leva! bara lite lite bättre kan göra stor skillnad. 
Som jag har hållt på... 
Vill bara sitta ner och ta en kopp kaffe och prata med någon utan att ständigt bli avbruten. 
känns som ögona poppar ut ur skallen.
(Jag som nervvrak) 
Skapad av Devon Reid. 

fredag 17 januari 2014

Ytterligare test.

Vi ska gå över till en av Elsas kompisar. Det är ett ytterligare test. 
Vi ska försöka stanna 2-3 timmar utan allergi medicin i kroppen. 
Varje gång hon får symtom, fram med mediciner, avvakta. Ofta har det den senaste veckan gått 5 minuter av klåda och sen avklingat. 
Ut i snön kl 14 och iväg till kompisen. Håll tummarna för oss! 
Om vi lyckas är det det största beviset på att medicinen verkar som den ska!

torsdag 16 januari 2014

Runt hörnet

Jag älskar mitt barn så det gör ont. Vem gör inte det?
Ibland gör det så ont så jag måste hålla distans för att orka. 
Men om jag håller distans, missar jag  så mycket. 
Att som vi gjort leva med liemannen runt hörnet har förändrat så mycket. 
Kärleken blir övermäktig. Kärleken tar nästan livet av mig. 
Livet passerar i revy när något händer. Första skriket när hon föddes. Första blicken. Blodet hon hade på pannan. Den lilla mössan. 
Första badet. 
Hur lycklig jag var. Som jag hade längtat. 
idag fick jag ett mail av en sköterska på sjukhuset där hon vårdades.
Det är svårt att förklara lättnaden vi känner. Tack!

Hej Mariella
 
Som Chefsjuksköterska på ****ser jag oxå mycket allvarligt på hanteringen/situationen som uppstod när ni vårdades på ****
Vi har tagit upp det vid flertalet tillfällen i personalgruppen efter detta.
Vi uppmärksammar på våra dagliga morgonmöten om det finns allergier eller andra faktorer som kräver extra observandum på arbetspasset.
Vi har bokat 2 dietistföreläsningar i ämnet i kommande månad för att personalen ska vara upplysta och medvetna om skillnader/olika födoämnesallergier.

Med vänlig hälsning
*****


tisdag 14 januari 2014

Överläkaren svarade

Vaknar med ett ryck. Ångest så ögonen tåras utan att jag gråter. 
Öppnar fönstret. 
Försöker distansera mig och kollar om jag fått mail. 
Överläkaren har svarat. Han som tog emot Elsa på akuten den där gången.
Han berättar hur de haft möten om skillnaden mellan komjölksproteinallergi och laktosintollerans. Hur de förbättrat rutinen. Hur han pratat med verksamhetschefen om incidenten. Han hoppas att vi aldrig ska bli bemötta med okunnighet igen. Han erbjuder även hjälp att informera skolan om allvaret om det behövs. 
Lättnad. 
Att bli hörd i sin förtvivlan. 
Att inte bli idiotförklarad. 
När någon annan bryr sig uppriktigt så känns det. In i hjärtat. 
Nu ska jag försöka somna om. 

måndag 13 januari 2014

Vågar inte "hurra" än.

Tycker mig se en ljusning i horisonten men vågar inte hurra än. 
Kan det verkligen vara så att vi kan komma att leva lite friare? 
Vi har massor att ta igen. Jag gillar att tänka på det. Skriva en lista. 
Jag vill visa henne Utah, san fransisco och pacific ocean. Jag vill visa henne någon vit stor sandstrand och dricka jordgubbs slush. 
Jag vill ta henne till Disney land och till sina kusiner. Kanske låta henne rida. 
Fokus på det positiva och på att mirakel kan ske. Det har skett förut. 

Sjukhuslukten. Sterilt.

Så här liten kan man känna sig ibland. 
När korridorerna växer runt omkring. 
Sjukhuslukten letar sig in i näsan och under kläderna för att stanna. 
Irra runt planlöst med allt sitt hopp i läkarnas händer. 
Inte mycket sömn. 
Det här är lilla Anna - Skapad av min man Devon Reid efter en hjärtslitande period på sjukhus 2011. 

söndag 12 januari 2014

Rosiga kinder.

Pulka och snö! Elsa är överlycklig! Håret står på ända och rosor på kinderna. Hon och pappa har varit i pulkabacken med den nya pulkan och nästa helg ska vi ge oss på att hälsa på en kompis. 
Sprutorna börjar bli vardag för henne. 
Vikten börjar komma tillbaka efter magsjukan, men humöret svänger. Vi måste komma ut mer till folk. 
Det är mest en väntan nu tycker jag. 
En väntan på mer effekt av xolair.

Läser människors negativa kommentarer till allergivänliga tåg. 
Blir helt matt. Orkar inte ens skriva om det just nu. 
Hur kan en påse nötter vara nödvändigt på en tågresa? 
Hur kan man ens jämföra det med nödvändigheten att andas? 
Varför har folk rättigheten att äta nötter i offentlig transport? Vi har väl rätten att överleva?
Tycker det är lite begärt. 
En vagn med särskild hänsyn? 
Tänker på mamman och hennes barn som fick sitta mellan vagnarna en hel resa för att någon vägrat sluta äta nötter. Vad säger det om de här människorna?
Vad säger de om de själva drabbas?
gonatt!

fredag 10 januari 2014

pendlande humör

Humöret hennes pendlar. Arga utbrott. Det är inte lätt att vara  isolerade. Aldrig kunna hitta på något utan att planera i detalj. 
Man orkar inte det helt enkelt, hur länge som helst. 
Så stressen att inte göra tillräckligt samt att behöva ta hand om mig själv också. 
Trött på att möta hinder och alltid ha extra energi att bita ifrån till oförstående människor. 
Hennes skoldag gick några timmar sen hade hon tagit Aerius för jag hade sagt att hon kunde det om hon börja nysa. Det gjorde hon. Hon nös 1 gång! sen tablett. Haha!
Bra om jag är mer tydlig nästa gång. 
Nu jobb hela helgen. 

Sova sova

Sova, sova... det är det jag gör när hon är i skolan de senaste dagarna. 
Vaknar och är trött iallafall. Tur jag tar mig iväg till jobbet. Det är viktigt.
Gårdagen gick vägen utan Aerius. Hon kom hem och klagade lite på kliig hals, men det gick över. 
Idag prövar vi igen. Aerius i fickan på jackan och uthållighet. 
Hon är lycklig över snöslasket och berättade glatt att " mamma har klagat heela vägen hit på blötsnö" till fröken. 
Blött, kallt, halt, mörkt. 
Finns säkert nått fint i det med. Tyckte iallafall Elsa som sagt och ville göra snöänglar och åka pulka redan. 
Morgonen började med säkert 15 nysningar som hon avfyrade vid frukosten. Det såg illa ut först. knallröd näsa och ögon, men det gick ganska snabbt bort. (pust)
Förstår inte varför jag bara sover o sover... rapporterar snart igen. 

torsdag 9 januari 2014

Allergivänliga tåg.

Allergivänliga tåg.

"Vi är många som lever med allergi antingen genom egen allergi eller som anhörig. Detta medför stora svårigheter idag då det blir allt vanligare att folk t.ex tar med sina djur på tåget eller öppnar en "nyttig" mellanmålspåse med NÖTMIX på resan som de snabbt köpt på Pressbyrån.
5 av 100 barn mellan 4 och 18 år är idag allergiska mot nötter och jordnötter. Lägger man sedan till alla vuxna som lever med denna allergi så blir det en stor del av Sveriges befolkning."

Skrivet av Therese Ahl Lennartsson
förälder till Alvar, 5 år, med jordnötsallergi


Snälla ni som läser min blogg... Skriv under på listan så vi kan få en förändring. Stora saker börjar med små! Tack!
Följ länken här under bara så kommer ni rätt! Det betyder mycket för oss allergiska!

http://www.skrivunder.com/allergivanliga_tag

 

Testdag!

Jag bara sover och sover. Känns som hjärnan repareras. 
Idag har vi en testdag. Elsa är i skolan utan att ha tagit aerius i morse. Aerius är den dagliga allergitabletten för att hon ska klara av skolan. 
Ingen har ringt än. Självklart har hon med sig alla mediciner... hoppas hon slipper ta något!
Nu är det lunch i skolan och jag hoppas av hela hjärtat att hon ska klara av skoldagen till kl 13:30!
Om hon gör det, måste det nog vara det ett tecken på att xolair hjälper. 
Då ska vi resa, sa Elsa glatt imorse. 
Kanske blir drömmen sann? 
Utah. 

tisdag 7 januari 2014

Detektivarbete

Ja morgonen började bra. Sen kräktes hon. Sen var det bra igen. Har ingen aning vad som hände och om det beror på ketchup som hon åt. Hon har kunnat äta det trots tomatallergi. 
Eller om magsjukan kommit tillbaka bara? 
Det är svårt att veta vad som är vad. Men hon busar och springer runt här och är svår att få isäng. Mitt i allt har vi möblerat om. 
Ikea blev det inget, men det var skönt att slippa det. Bara en kort tur och posta brev. 
Nu försöker vi med avslappnings musik och levande ljus och frisk luft. Hon har ätit ett lass potatismos, som hon absolut skulle ha. 
Hoppas på en natt med sömn även om hon fick potatismos nu. Hoppas det stannar kvar i magen. 
Ska upp tidigt imorgon. 

måndag 6 januari 2014

Lugn natt

En av de lugnaste nätter på mycket lång tid. Har orkart småprata på morgonen redan kl 6. 
Dagen har inga måsten. Förutom den vanliga uppmärksamheten så inget inträffar. Lite förberedelser för skolan i morgon. 
Kanske går vi till Ikea och tittar på nya sängar. Det får nog bli dagens "test" kanske går det att genomföra utan allergi?
Kanske går vi även en sväng till Mälaren. 

lördag 4 januari 2014

Små svullna pappers pusselbitar.

Minnesbilden. Nästäppan, läpparna som svullnade, ögonen som slöts av svullnad, ett litet pip efter " mamma" 
Det blåa skenet. Besökare på sjukhuset som drog efter andan och vände bort ansiktena. Telefonsamtalen jag ringde, sms jag skrev " They are driving with the blue lights on" i ren skräck och så den lilla handen i min, kinder alldeles klibbiga. Röster som sa oj, då hon rullades in i akutrummet. Minnet av hur hon studsade på sängen av alla mediciner. 
Om de bara visste. Människor drabbas varje dag. Mammor och pappor och far och morföräldrar och syskon blir förtvivlade. Jag undrade om hennes lilla hjärta skulle orka. Om mitt skulle orka. 
Bilden dyker upp dagligen med nästan samma intensitet som gången då det hände. Det ska malas om och om igen. Bearbetas. Behandlas. Förändra mig. 
Läggas in i livspusslet. En bit som aldrig passar in. Ständigt naggad i kanten, svullen som av vatten. 
Liksom biten har jag blivit opassbar. 
Försökt pressa mig in bland andra bitar för att bilda ett förståeligt mönster eller ett landskap. 
Ett landskap så som samhället på sätt och vis är. 
Lyckas delvis.
Tankarna rusar likt bilar på en motorväg. 
Ibland stannar en tanke, som en bil stannar till och ut kliver ofta rädslan med de små svullna pappers pusselbitarna. 

fredag 3 januari 2014

Rätt destination?

Ratta in rätt destination. 
Vinter utan snö. Ändå känns det så rätt. Att slippa kliva i snödrivor och frysa. Inga tunnelbanor står still. 
Det verkar som om vi fortsätter med xolair. Ytterligare två sprutor idag. 
Små skillnader har märkts av. 
Nu återstår att se i skolan på onsdag hur det går. Vi siktar på en skön sommar i värmland igen med kusin Ebba. 
Det måste bli bättre nu. Måste vända. 

torsdag 2 januari 2014

539 238 personer har delat inlägget..

539 238 st personer har delat mitt inlägg " Inatt sov jag bredvid Elsa" och fortsätter att dela!
Det känns bra och är bra!  

Göra vad som krävs...

Ja. En traumatisk händelse kan utlösa depression. Speciellt om det också försigår andra stressande saker runtikring fick jag veta idag av psykolog. 
Gnistan liksom slocknade. Mörker. 
Jag ska nu bara vila och jobba och ta hand om Elsa och göra vad som krävs och ordineras. 
Skrivit brev till försäkringskassan. Vårdbidrag. 
ca 45 timmar i veckan lägger vi ner på extra omsorgt av Elsa, utöver vanlig omsorg av vad man ger ett barn normalt. Det är 6,4 timmar om dagen. På det måste Elsa också bara få vara barn som andra barn. lägg på 3-4 tim. (när hon inte är i skolan då) 
Plus vak på nätter ibland vid allergi, magont, illamående, spattighet av mediciner, svårt att somna, vakna mitt i natten.
Jag har vant mig på något vis iallafall i perioder... som varvas med tröttperioder. Men nu höll tröttperioden i sig. 
Vill bara förklara att allergier, eksem och astma kan vara ett funktionshinder. 
Det är inte lätt att hålla humöret uppe alltid. 
Det glittrar dock till när hon slängde in ett pappersflygplan framför näsan ner i disken med texten: Hej mamma jag älskar dig.