torsdag 22 oktober 2015

Verklighet




Elsa berättade igår...

- En klasskamrat sa att denne önskade att jag dött av mjölk och att hon ska kasta mjölk på mig. 
Att allt är mitt fel att vi inte kan gå till badhuset som belöning i klassen... 
Hon sa att hon skulle kasta badvatten på mig också. (Elsa tål inte klor) 
Att jag är en idiot. 
Jag ville bara ha min boll tillbaka.

Elsa är vit i ansiktet och ögonen lätt röda. Hon skakar för att hålla tillbaka gråten. 

Jag blir väldigt upprörd.
Det värker i bröstet av ilska. En lejonmamma. 
Läraren som också fick höra detta lovar att prata med berörd klasskamrat.

På morgonen får jag veta att det gjorts en incident rapport om det här hotet mot Elsa. 



lördag 3 oktober 2015

En armlängd

I varje butik finns giftet. Bomben ofta inom armlängs avstånd. 
Den detonerar när fliken rivs av eller korken vrids. Plasten klipps upp eller locket tas av.
Den finns i blå, gul, grön och röda paket. 
I runda paket i små och stora. I papperspaket, pulver, hård substans, vispad. 
I magen bultar rädslan som blir ilska och utbrott. 
Vi smyger förbi mejeriet, ostdisken, ostbågarna, pulversopporna, bakelserna...
Det finns inga varningstrianglar och ingen säkerhet.
Vi är en armlängd från detonering. 

Längesen jag skrev...

Jag försöker att inte gråta. Försöker se det vackra istället och då gråterjag för det istället. 
Hur ska jag kunna hela mig själv är den ständiga frågan.
I ensamhet går jag i skogen och rör trädstammar med olika ytor. 
lyfter blicken och ser på löven och vinden som griper tag i dom. 
Det är det enda som hjälper.
Lukta på mossan och barren.
Fötterna i kallt regn. 

Vi trampar på samma ställe. Det blir en allt djupare grop.
Trots bra blodprov reagerar hon på mjölk. 
Läkarna förstår inte varför. 
Tills dess hon inte har reaktioner kommer hon inte få desensibilisering.
Vi får bara hoppas. 

Vi tar små steg då och då. Vi vågar oss ut på lite äventyr.