lördag 31 januari 2015

Ringa in utslagen.

Kroppen är så svår att förstå.
Symtomen rör sig på sekunder och vi blev ombedda att ringa in utslagen med pennna för att sedan kunna se åt vilket håll det går. Ringa in problemet. Det är ett bra tips. 
AT-läkare sa detta. De kommer in och gör undersökningar utan att fråga oss. Alltid två undersökningar. 
Jag påpekar försiktigt att det inte känns bra även om de är duktiga. 
Svaret jag får är att det inte alls är så jobbigt.
Jo kära sköterska! När akutbesöken är många så spelar det roll.


En prick för varje host.

En clown på akuten fick henne att glömma några minuter.
En rosa giraff i ballong blev höjdpunkten. 
En prick för varfje host.

480 minuter och en natt och nästa dag.

fyller vit bakgrund med händelser som förflyttar oss till någon slags drömvärld.
Finns det någon mening med det som händer? 
Är det något jag inte förstått? Som jag måste finna?
15 minuter på willys.
15 minuter och efter att hon rörde kundvagnen börjar hon klia sig på magen. 
18 minuter. Hon hack hostar varannan sekund.
20 minuter, hon blir lite rödflammig.
21 minuter jag lämnar min man och kundvagnen för att ta henne ut ur butiken.
Utanför snö regnar det. Där tak finns röker minst 7 personer.
Heron city är inte för min lilla hjälte.
Inte för de riktiga hjältarna.
Ger aeris och bricanyl.
23 minuter, ringer 112. 
Ambulansen kommer med blåljus. 
Informerar dom om henne. De ger efter 4 minuter ges 6 betapred och de håller koll. Det ges annars alltid 10 betapred.
Det ser alltid mindre ut än det är och som mamma ser jag förändringen lättare och måste övertyga ambulanspersonalen att det snart blir värre.
31 minuter knallröd om kinderna
32 minuter. Det skiftar i blått.
Vi kommer till akutrummet.
De avvaktar med adrenalin. 
Ger inhalationer med ventolin. 
Avvaktar.
Märks tydligt att vården inte har pengar. Mindre personal. Stressade läkare.
480 minuter senare åker vi hem.
För att åka tillbaka morgonen efter
igen med andningsproblem. 


onsdag 7 januari 2015

Dåliga dagar

Midnatt.
Snöflingor faller under ljuslyktorna. 
Snälla du någon, där uppe, stå vid min sida.
Kan vi stå tillsammans.
Jag ser lejonet under oss.
Jag ser lejonet och det ryter.
Kan vi gå tillsammans? Lejonet stryker sig mot oss.
Jag ser lejonet.
Om det tar oss, kan du då vara med oss?






fredag 2 januari 2015

Regn

Förlåt mig.
Förlåt för att jag blir arg av rädsla.
Förlåt min otillräcklighet.
Förlåt att jag inte alltid orkar.
Förlåt för att jag inte kan ta bort det onda.
Förlåt Elsa. Jag älskar dig mer än allt. 


Lejongap

Varför ska jag behöva se henne stå på kanten över ett hungrigt lejon?
Varför sitter döden där hela tiden?
Det var väl inte så det skulle bli?
Att vi lever för att dö? 
Men det verkar vara det som menas.
Kontrasten. Liv,död. Svart,vitt och gråzonerna som molnen på himlen, Över oss där vi står. 
Som en Strindberg målning slarvigt målad men med en skärpa ändå, som ingen riktigt kan förstå hur han fick dit. 
Jag har bett till Gud. Ja. Jag har bett till....
Gud.
För döden stryker kring fötterna. 
Gömmer sitt ansikte.
Som en teckning av tyska kaethe-kollwitz.
Jag förstår inte meningen med denna rädsla igen.
Jag vill inte att hon står på kanten.