onsdag 20 augusti 2014

Det finns bara en som Elsa.

Idag går flera hundra barn till skolan. 
Så som alla skriver är de förväntansfulla. De flesta. 
Inte Elsa så mycket.
Hennes kontaktperson har slutat vara i hennes klass. 
En ny kommer. 
Jag stressar att hitta Elsas sjuksyster som introducerar mediciner och hon ska höra av sig under dagen.
Klump i magen. Mardrömmar om glömd medicin. Om folk som inte förstår allvaret.
Det finns bara en som min Elsa.
Försöker vila, men det känns som jag faller. Jag blir tyngdlös.
Nya kläder, nya frisyrer, tävlan om snyggaste väskan eller pennskrinen.
Fokus tas från vad som är viktigt.
Att alla mår bra.
Så är det inte.
Idag som jag sa, går hundratals till skolan med klump i magen och liemannen efter. 
Svart.
Dagligen läser jag om föräldrar vars barn utsätts för missförståelse. 
Jag är livrädd. 
De säger "var inte rädd"
Men jag kan inte sova igen.
Jag behöver hålla hennes hand.
Ha tillit...
Men jag kan inte.
Inte efter den ambulansfärden.
Inte efter någon ambulansfärd.
I lila nike skor som hon valt själv gick hon idag till skolan. 



tisdag 12 augusti 2014

Hej igen....

Det har varit för mycket i sommar. Helst vill jag glömma alla allergier. 
Hon ser friskare ut nu. Rosiga kinder. 
Men gårdet mer än 3 veckor utan xolair går det neråt. 
Jag kollar på möjligheter att åka en kort sväng utomlands tillsammans med henne. 
Kanske England.
Så tycker hennes läkare. Inte för långt än.
Inte dags än.
Det längsta vi planerat är Legoland nästa sommar. Åka igenom Danmark och upp till Skagen. 
Det känns obehagligt att veta att utan Xolair blir vardagen lika svår igen.
Allt är i händerna på läkare och politiker.
När kommer vi få bekosta all medicin som privatpersoner?