lördag 3 oktober 2015

Längesen jag skrev...

Jag försöker att inte gråta. Försöker se det vackra istället och då gråterjag för det istället. 
Hur ska jag kunna hela mig själv är den ständiga frågan.
I ensamhet går jag i skogen och rör trädstammar med olika ytor. 
lyfter blicken och ser på löven och vinden som griper tag i dom. 
Det är det enda som hjälper.
Lukta på mossan och barren.
Fötterna i kallt regn. 

Vi trampar på samma ställe. Det blir en allt djupare grop.
Trots bra blodprov reagerar hon på mjölk. 
Läkarna förstår inte varför. 
Tills dess hon inte har reaktioner kommer hon inte få desensibilisering.
Vi får bara hoppas. 

Vi tar små steg då och då. Vi vågar oss ut på lite äventyr.



1 kommentar:

  1. Heeej! Du är tillbaks :)
    Kikar in här nu och då för att kolla läget, undrar hur det går och hoppas alltid att ni ska ha nått ett genombrott. Ser att ni inte fått komma igång med desensibilseringen, skittrist! Fungerar det med andningsmask när ni är ute i affärer möjligen? Önskar jag kunde trolla, men sänder högvis med energi till er istället. Kram

    SvaraRadera