Ingen rubrik

Hon får bo mer hos mig nu. 

Känns lugnare i hjärtat.

Som skild med sjukt barn måste man samarbeta ifall det behövs. Det går inte så bra alltid. 

Inte när båda är slutkörda. 

Vi ska till stan och köpa ljusslingor sen jag och Elsa. 

Hon är tillbaka i skolan idag.

Vi tog en lugn promenad dit imorse. 

Är medveten om att bloggen kan bli tung och sorgsen, den är mitt andningshål och främst till för det. 

Girafferna är bättre sällskap

Blir inga mer kalas med kompisar till Elsa som klagar på maten för den är för smaklös eftersom hon inte KAN äta annat och inte ens ha i närheten annat. 

Bortskämda ungar.

Ja jag vet. Det är bara barn men att höra klag varje dag är tungt.

Hennes hår luktar ej parfym- nej därför att parfym gör henne hostig och problem att andas.

Deodorant tycker kompisar att hon ska ha för de har ju- Hon får eksem av det.

Hon orkar ej springa fort länge- hon har astma. Svårt att få in och framförallt ut luften.

Coola kläder- hon kan bara ha bomull och fleece, annars kliar det.

Osv, osv.

Det gäller och vara stark!

På andras kalas utsätts hon för fara. Livsfara. Har aldrig klagat att hon inte fått mat ens. Hon går ofta hem ledsen men säger inget om det till kompisar.

Hon vill också ha tårta. Ha mat. Vara med.

Så när hon äntligen får ha eget kalas så har de mage och klaga. Jag blir så ledsen. 

Vad får barn för uppfostran?

Nä. Inga mer kalas. 

Vi har det själva. Vi åker till kolmården och firar den med girafferna eller i en bil bland lejon. 

Mycket bättre. 

Det är värt den korta stunden isåfall

-Jag är ledsen för allt som gör så ont, att du fått det från mig. All astma och allergi, säger jag till henne.

Vi går genom lekparken, passerar gungorna och kanan med dagg på. 

- Det gör inget. Jag vill leva och ville bli född. Om jag skulle dött var det värt den korta stunden, svarar hon. 

Så är det. vi får den stund vi tilldelas.

Det gör ont i hjärtat, så inihelsike men öppnar också hjärtat. 

En stund på jorden... var det det Cornelius sjöng?

Går sönder.

Jag är sönder inuti. 

Ändå har jag tillit av någon anledning.

Halvvägs ut.

Kan vara viktigt att gråta när man behöver. Att inte alltid vara stark.

Att erkänna att det är kaotiskt inuti och att det är ok att känna så.

Men i rädslan finns ett vakum där inget finns att säga. Knappt att något finns att skriva. Vill inte vara inuti vakumet eller utanför. 

Vita täcken och spypåsar med papper i för att förhindra skvätt.

Blodtrycksmätare. Syremätare. 

Injektioner.

Förklaringar.

Hon åt en bulle strax innan xolair och precis innan sprutan började hon skaka vilket läkaren faktiskt påpekade, men sprutan togs och halvvägs i korridoren började det, i ögonen, näsan, halsen, öronen.

Jag vänjer mig aldrig. Det enda som blir bättre är mitt sinne för hur atackerna utvecklas och rör sig genom kroppen på henne.

Att hon blir vit först, sen röd, sen rödvit och efter adrenalin knallröd för att sen bli kritvit.

Lev nu.

Det är svårt när man är så rädd.

Lunga: Av Elsa

Dropp: Av Elsa

Idag efter adrenalinspruta. 

Arg och skäms samtidigt

För ett tag sen var vi och åkte skridskor med skolan. Jag var med. 

Jag vet ju att de ofta har koll på maten, men känner av roulett spelet.

Korvar blandas med andra korvar, ligger bredvid och då får jag panik.

Ilskan väller upp även om jag vet att det är bra att ta det lugnt. 

Efteråt sätter jag mig och gråter någonstans. 

Jag skäms och är arg på samma gång. För att jag ifrågasätter och för att jag är lägger mig i. 

En jobbig mamma. 

Arg för att jag inte kan kontrollera.

Arg för att bli ifrågasatt. 

Varit sjuk i flera dagar nu. Migrän, bröstsmärtor och högt blodtryck. 

Novermberdimma

Vaknade varannan timme hela natten, för att höra hennes andetag och puls. 

I ett slags vakum vaknar gamla minnen upp, smeker näthinnan. 

Som vålnader genom novermberdimman, rör de det höga gräset som tappar sina droppar.

Foto: Manfred Barenfeld. Karlskoga.  (Värmland i bilder)