måndag 2 december 2013

Vart ska vi ta vägen?

Jag är den där irriterande hysteriska mamman som oroar mig för mycket. Vi är det där problemet som man suckar åt. De där som "hittar på" och som man får tvätta sig extra mycket för och som gör allt krångligt. Vi är den stackars familjen som tycks synd om för vårt barn är så känsligt och vad det nu kan bero på. Vi vet inte säkert varför alla allergier uppstår men vi vet att de ökar. Vart ska vi ta vägen? Försvinner problemen om vi blundar och låtsas att det inte finns? Alla vet att problemen inte försvinner. De växer sig större och får andra effekter kanske mer långtgående än vi tror. I stockholm finns inte många allergiskolor. Det prioriteras inte trots att många har stora problem. Men pröva att trycka ner den berömda luftbollen under vattenytan och se vad som händer...

Nästan hela dagarna ägnar jag åt att göra Elsas liv mer hanterbart. Det är helt klart värt det. Hur ska människor som inte fungerar som de "vanliga" betraktas? Ska de sättas åt sidan? för att man inte orkar se verkligheten? Verkligheten är att vi inte hittar på. Vi finns!

Jag fortsätter vara den jobbiga mamman. Det kommer alltid att finnas folk som retar sig. Folk som känner olust. Det har det funnits i alla tider. Men det finns också de som lyssnar och förstår. Som har en djupare förståelse därför att de själva berörts.


3 kommentarer:

  1. Ni har ett jobbigt liv just nu!

    SvaraRadera
  2. Fy tusan vad ni får kämpa.. men ni gör det bra. Fin blogg med bra läsning, svårt att förstå när man inte är drabbad själv men när jag läser alla bravader ni är med om förstår jag bättre. Glad att jag hittade hit.

    SvaraRadera
  3. Det där känner jag igen helt och hållet!
    Jag brukade fråga folk om vi ska avlivade jobbiga ungarna, så att bara standardbarnen finns kvar. Rensa lite som nazisterna gjorde.
    Då blev det oftast tyst.
    Barn som inte kan sitta stilla, som inte tål, som måste ha special det ena eller andra.
    v
    Vi hade också problem med just pälsallergi, bytte kläder efter skolan osv.
    Jag pratade med barnen i klassen direkt. Införde termen pyjamasgos, ungarna fattade direkt. Blev uppringd av en upprörd förälder som undrade varför jag skulle bestämma när deras unge skulle klä på sig. Jag bad dem fråga barnet själv, då fattade de.
    Men det är inte lätt, man blir betraktad som jobbig, men va f-n man gör det ju för sitt barn, vad andra vuxna tycker, äh!

    SvaraRadera